Tankar från 50-, 60- och 70-talet

Jag tänker! När jag var ung i slutet av 50-talet och början av 60-talet hände det tyvärr ibland att någon av ungdomarna i de olika kyrkorna träffade någon som inte var med i kyrkan. De blev kära i varandra och den killen som inte var med i kyrkan och kände till Bibelns regler "lurade" tjejen så hon blev med barn. Hon hade då i praktiken bara två alternativ: bli utesluten eller göra abort utan att informera kyrkan om det. Kanske var det inte så, men vi ungdomar trodde att det var så. Vi pratade med varandra och en del kom till mig med sin förtvivlan. Jag ville alltid att de skulle föda sitt barn och ta sitt "straff" - uteslutningen. Men för en del fanns i praktiken inte detta. Församlingen var så viktig att de valde abort. Detta medförde för många en fruktansvärd ångest. De hade dödat sitt barn bara för att få vara kvar i församlingen. Jag har många gånger funderat på varför det inte fanns ett tredje alternativ: Att be om förlåtelse inför hela församlingen och be om rätten att få föda sitt barn? Jag träffar ofta människor som bär sådana sår inom sig för att de blivit uteslutna.

En del säger: "Jag klippte mig bara och permanentade mig" och så blev jag utesluten. Jag är glad att det inte är så i dag. Jag har kvar mitt långa hår och skulle aldrig psykiskt klara av att klippa av det. Jag "sitter fast" i bibelordet att håret skall vara kvinnans slöja. Kanske just därför att så många jag kände blev uteslutna just för att de klippt sig. Att bli utesluten var en skräck för oss alla.

Nu till en helt annan sak. Inte så allvarlig, ja en bagatell om man jämför. Detta var på 70-talet och här kan jag hålla med församlingsledningen. Då fanns det en del som skiljde sig. Vi blev inte uteslutna då men vi misste alla våra uppdrag i församlingen. Jag var en av dem som inte fick vara söndagsskollärare eller hobbygruppsledare längre. En dag satt jag på en läkarmottagning. Där i väntrummet satt en mamma till ett söndagsskolbarn som jag haft många år tidigare. Mamman var inte kristen men hennes barn hade ändå fått gå i söndagsskolan hos mig. Hon frågade hur vi hade det i söndagsskolan nu och jag svarade att jag skiljt mig så jag fick inte vara söndagsskollärare längre. Hon blev väldigt förvånad och svarade: "Finns det ingen förlåtelse hos er? Inte för att jag kan Bibeln, men det lilla jag kan visar på oändlig förlåtelse från Jesus för värre saker än det." Jag svarade: "Som söndagsskollärare måste vi vara föredömen och det är vi inte när vi har skiljt oss." Ja, det är inte lätt att vara församlingsledning. Vi hade "årsmöte" i går där församlingsledningen valdes. De har ingen lätt uppgift. Men jag tycker att alla skall tänka: "Hur skulle Jesus ha gjort?" Jag önskar dem av hjärtat Guds välsignelse och jag kommer att be för dem precis varje dag!